Min oheliga kropp

Den här påsken har jag inte moffat i mig något godis. Jag lider av extremt graviditetsillamående och mitt påskägg fyllt med Tutti Frutti-bitar står fortfarande orört i skafferiet så här på annandag påsk. Jag är väl inte jättestor på godis någon annan helg på året heller, vilket förmodligen chockerar en del av er. Jag är ju trots allt tjock. Men nej, sockerintaget har inte varit skyhögt.

Vad jag har noterat i helgen – eftersom jag ju lider av extremt graviditetsillamående och därför mestadels ligger i soffan och slösurfar eftersom samtliga bra serier på Netflix redan är plöjda – är att det har cirkulerat ett blogginlägg skrivet av  Claudia Galli.

Claudia undrar varför vi som ger våra barn snask och karameller i påskägget inte bara går ner till Plattan och fyller ägget med knark istället.

Det är frestande att svara att det är för att kokain är så satans dyrt och ungen ändå inte har vett att uppskatta så rara ärtor. Det är det.

Men det var inte dit jag ville komma, så vi lämnar det fastän det känns som att vända på klacken inne i godisaffären i Pippi Långstrump. Det är trots allt inte den frågan som stannar kvar hos mig efter att jag har läst Claudias text, utan denna:

”Hur kan man låta en ren oförstörd kropp få i sig den enorma mängden socker på ett, som det dessvärre brukar bli, okontrollerat sätt?”

Det är inte den uppskruvade tonen i inlägget och utsagan om det är en vanlig syn med ettåringar som okontrollerat sätter i sig en hel påse smågodis jag reagerar på. Det är ju uppenbart trams – det existerar bara i Claudias och hennes likars tankevärldar som en uppdiktad fiende att ta spjärn emot. Den stora sockerboven hos så små barn är väl snarare klämpåsar med fruktsmoothies, om man nu vill låta sig förfäras.

Det är ordvalet.

Kroppar som oförstörda och rena. Kroppar som verkar förstöras och smutsas ner av att befatta sig med socker.

Det är tanken om att det inte bara handlar om hälsa, utan om hygien.

Jag önskar att det vore ett nytt tankegods som jag inte ännu var bekant med, men så är det dessvärre inte. Som tjock känner jag tyvärr igen det alldeles för väl.

Jag antar att det här är ett symptom på vårt samhälles nya gudar. Det eviga livet kommer till den som sysslar med crossfit, har en positiv attityd och en kosthållning lika clean i sin design att den hade kommit i en Appleförpackning om den bara hade varit lite mer hi-tech. Vinner gör den som blir äldst på äldreboendet, vad vinsten består i är oklart men det kommer att utannonseras i ett senare skede. Det viktigaste är ändå att inte vara en förlorare.

Det är med andra ord helt logiskt att prata om barn vars gommar ännu inte bekantat sig med smaksensationen från en hallon-lakritsskalle som oförstörda och rena. Jag skulle kunna skämta om att nästa steg i antisockersektens program för sina barn är purity balls i samma stil som förekommer inom den amerikanska kristna högern där flickor skriver på kontrakt om att inte förlora oskulden till någon innan äktenskapet – men så läser jag om det ”tid och engagemang” som Claudia har tänkt lägga ner på att se till att hennes dotter förblir ren och oförstörd och då fastnar hallongrottan i halsen på mig.

Men det är inte ens barnen jag tänker på i det här, det är vad det här gör med synen på övriga kroppar, vi som redan är förtappade och för ointresserade av syndernas förlåtelse och katharsis medelst detoxdieter och periodisk fasta för att någonsin komma till bot och bättring?

Jag är redan alltför bekant med det äckel som andra känner inför min kropp, trots att jag inte varit tjock i mer än kanske tre-fyra år. Det är det första försöket till förolämpning som andra människor griper tag i när de vill göra mig illa, det är den egenskap hos mig som andra människor låtsas oroa sig över när de vill känna sig moraliskt överlägsna mig och det är det även jag en dålig dag känner så intensivt inför min kropp att jag önskar att min partner lämnade mig så att han inte också ska behöva skämmas över mig.

För att vissa kroppar ska anses vara rena och oförstörda måste andra kroppar anses vara smutsiga och förstörda. För att vissa kroppar ska upphöjas till helighet måste andra kroppar utgöra det syndiga och förfallna.

Någon måste vara Lucifer, det mindre mänskliga och önskvärda. Någon måste vara fienden att ta spjärn emot, frestaren som ska överlistas, cancersvulsten som ska avlägsnas. Det blir jag och min oheliga kropp.

Vargens dilemma

Jag läser Jennifer Wegerups senaste krönika. Den handlar om hur hon och hennes dotter tillsammans läser tidningen Bamses senaste nummer.

Mitt barn är ännu inte tillräckligt gammal för att Bamsetidningar ska ha letat sig in i hushållet och jag saknar till största del det där nostalgiska skimret kring Bamse som jag har förstått att många av mina jämnåriga åttiotalister har eftersom jag inte har läst så särskilt mycket Bamse under min egen barndom. Min bild av Bamse är att han är en rätt präktig schysst vänstersnubbe i björnakläder, typen som mansplainar Marx för en på hemmafester och har illasittande huvudbonader som uppenbarligen inte har för avsikt att skydda öronen från kyla. En sån man inte står ut med längre än fem minuter i taget, även om han kan ha rätt i sak och ha sympatiska åsikter.

Jag har således inte läst serien som Jennifer Wegerup refererar till, men hon beskriver det som ett skeende där Vargen stjäl ett halsband från en rik dam, vilket får Bamse att stämpla tanken bakom tjuveriet som ”godhjärtad” och resonera kring huruvida det var rätt eller fel i termer som ”hjärtat säger en sak, lagen en annan”.

Utan att veta närmare vad konflikten består i – det Wegerup refererar till är att det tycks finnas en grundkonflikt mellan fattiga och rika där fattiga beskrivs som maktlösa och rika som egoistiska och otrevliga – så litar jag alltså på Bamses moraliska kompass i situationen. Jag har förstått av andra mer Bamsefrälsta att Vargen har gjort en själslig resa och gått från att vara chaotic evil till åtminstone neutral good, för att använda sig av Dungeons and Dragons-skalan och mot bakgrund av detta så gissar jag helt enkelt på att Bamse har fog för att tycka att det Vargen gjorde förvisso var olagligt men gjort med goda avsikter.

Jag kommer därför inte helt osökt att tänka på Heinz dilemma.

Ni känner säkert igen det – historien brukar dyka upp på temat etik och moral i det samhällsvetenskapliga ämnet, åtminstone på gymnasienivå – och det handlar helt enkelt om Heinz, vars fru insjuknar i en ovanlig sorts cancer.

Heinz fru är döende, men Heinz får av en händelse reda på att en vetenskapsman i samma stad just har uppfunnit ett botemedel. Botemedlet är dyrt – Heinz får veta att det kostar 200 dollar att tillverka – men han skramlar ihop de pengar han har och beger sig ändå till vetenskapsmannen med förhoppningen att han ska få köpa medicinen som kan bota hans fru. Väl där säger vetenskapsmannen att Heinz 200 dollar inte räcker, utan att den kostar det tiodubbla att köpa – 2000 dollar. Heinz lyckas med vänner och familj skrapa fram hälften av detta och Heinz försöker på nytt att vädja till vetenskapsmannen om att få köpa medicinen för halva priset eftersom situationen är akut och hans fru kommer att dö utan medicinen. Vetenskapsmannen vägrar gå med på detta, och Heinz är nu desperat.

Vad ska Heinz göra? Ska han stjäla medicinen från vetenskapsmannen, eller ska han låta sin fru dö?

Lawrence Kohlberg som har konstruerat dilemmat i syftet att skatta utvecklingsgraden hos människors moraliska resonerande menar att det egentligen inte är så viktigt vad man kommer fram till är det moraliskt riktiga att göra i situationen, utan att det som är intressant att studera vilka överväganden och argument som ligger till grund för ens ställningstagande.

Jag kan med andra ord tycka att det är rätt enkelspårigt att hävda att världens starkaste björn tappat fotfästet för att han vågar resonera kring moraliska dilemman och utmana både barn och föräldrar ute i stugorna i deras diskussioner kring vad som är rätt och fel, och när det är det. Om Jennifer Wegerup vågade närma sig frågan med större nyfikenhet för andras moraliska resonemang skulle hon kanske också finna bättre och mer välutvecklade argument för sin ståndpunkt än att det helt enkelt bara är fel att stjäla ”för att det är så”.

Britta Svenssons känsla

Britta Svensson skulle aldrig se ett tv-program av Horace Engdahl. Hon är monumentalt ointresserad av personen ifråga, både som kulturpersonlighet och som författare. Så inleder hon sin krönika i Expressen, publicerad den 25 mars i år.

En författare som Britta Svensson emellertid tycker är tillräckligt intressant att ägna en hel krönika åt – både som kulturpersonlighet och författare – är Horace Engdahls före detta fru, den feministiska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström.

Britta Svensson har läst Ebba Witt-Brattströms debutroman, ”Århundradets kärlekskrig”. Hon konstaterar att Ebba Witt-Brattström förvisso sagt att boken inte är självbiografisk även om hon har använt sig av sina egna erfarenheter i författandet, vilket får Britta Svensson att dra slutsatsen att den kvinnofridskränkande, misshandlande och våldsutövande mannen i boken är ingen annan än den ointressante Horace Engdahl i egen hög person.

Och det här, menar Britta Svensson, utgör det yttersta beviset för att Ebba Witt-Brattström inte har någonting att lära henne om feminism. Att Ebba Witt-Brattström, för all sin kunskap och sitt politiska engagemang som feminist, inte själv lyckats leva i den ultimata postpatriarkala kärleksrelationen med en man utan ”tillåtit” sig bli utnyttjad, misshandlad och utsatt för våld och kränkningar gör henne till en icke-trovärdig apostel för feminismen.

Detta fastställer Britta Svensson kort och koncist:

”Denna kvinna är ju inte någon feminist utan ett offer utan förmåga att stå upp för de enklaste av rättigheter”.

Att vara ett offer står med andra ord i den direkta motsatsen till att vara en feminist. Att inte lämna en man som man älskar och har barn med är att sakna förmåga att stå upp för de enklaste av rättigheter.

Begreppet ”offer” har genomgått en intressant utveckling. Från att ha varit en position i ett maktförhållande där någon har blivit utsatt för något av någon annan så har det någonstans på vägen kommit att bli synonymt med att spela martyr, att falskeligen utge sig för att vara ett offer.

Att vara ett offer är detsamma som inte längre vara en trovärdig person. Hela ens livsgärning kan upplösas och avfärdas som intet av att erkänna att man är – eller låta andra tro att man har erkänt sig vara – ett offer för någon annans missgärning. Plötsligt är man inte en feministisk litteraturvetare värd beundran utan bara en litteraturvetare värd det samma, bortsett från att ens insats alltid har haft feministiska förtecken. Ens tankar och idéer om hur samhället borde vara inordnat och ens analys av hur verkligheten och litteraturen förhåller sig till detta saknar värde eftersom man inte lyckats inordna sitt privatliv efter sina tankar och idéer.

Det finns ingenting att lära av ett offer. Det finns ingenting att lära av kvinnors berättelser om förtryck, ingen information att inhämta i hur svårt det är till och med för en högt ansedd och respekterad feminist och akademiker att lämna en man som behandlar henne illa.

Ingenting att utläsa mellan raderna om processen i att internalisera sin förövares verklighetsuppfattning om sig själv och om honom. Ingenting värt att höra om viljan till att få upprättelse från personen som skadar en, ingenting i om det hat man känner parallellt med kärleken för honom och det medlidande man känner för hans tillkortakommanden som människa.

Ingenting att lära sig om i berättelsen om den skuld man känner inför sin egen situation, och om den skam som det innebär att uppfattas som svag – som ett offer – i ett samhälle som håller styrka som dess högsta värde.

Britta Svensson skulle aldrig se ett TV-program med Horace Engdahl, eftersom hon uppfattar honom som ointressant både som kulturpersonlighet och författare. Det kan jag ha förståelse för, eftersom jag själv knappt kan hålla isär honom från andra svenska manliga kulturpersonligheter och författare.

Om Britta Svensson däremot är genuint intresserad av att ta reda på varför Ebba Witt-Brattström tog trettio år på sig att lämna Horace Engdahl så finns svaret i hans kollega Liv Strömquists seriealbum ”Prins Charles känsla”. Den är väl värd de timmar den tar att läsa och begrunda.

Öppet brev till er som ”opinionsbildar mot fetma”

Alla dessa människor som bara vill upplysa tjocka människor om att det är hälsosamt med broccoli och träning. Hur de brinner för detta! Helt outtröttliga i sitt ”opinionsbildande mot fetma”! Hur tappert de kämpar mot att det ska bli okej eller till och med önskvärt med ett BMI på över 35!

Det är fan så att man blir tårögd av allt detta engagemang, särskilt med tanke på att det har NOLL JÄVLA EFFEKT. INGEN blir hälsosam för att du trakasserar tjocka med med dina hemsnickrade Aftonbladet Hälsa-teorier. INGEN! Inte ens de som går ner i vikt, för de 1. tar psykisk skada och 2. går sannolikt upp all vikt + mer igen.

Och er metodik, den är så usel! Ni bara tjatar och tjatar om den där jävla broccolin och om hur kul och bra det är med zumba.

Om ni brydde er så skulle ni ta reda på vad jag tycker är roligt, vad jag tycker är gott. Varför jag äter när jag har ångest. Ni skulle undersöka vad jag själv skulle kunna tänkas ha för bevekelsegrunder för att lägga om min livsstil. Vad som är viktigt för mig, vad som inte är det. Vilka fördelar jag kan se och vilka nackdelar.

Ni skulle börja med att be mig om lov att prata om det här överhuvudtaget, och respektera mitt nej och vara jävligt försiktiga och hänsynsfulla med mitt ja.

Men ni är inte det minsta intresserade av det, för ert ”opinionsbildande mot fetma” har inte ett skit med någon omtanke om mig att göra. Det handlar BARA om att trycka till och sätta dit och försäkra er om att ni har någon att fortsätta trampa på.

Det här inlägget är baserat på en twitterrant jag skrev för ett par veckor sedan och delar av den har postats i det här inlägget om hälsa och övervikt av Lady Dahmer.

Dags att vakna

En 45-årig man friades i dagarna från att ha begått sexuella övergrepp på en 8-årig flicka eftersom det enligt rätten inte går att utesluta att mannen sov (med öppna ögon!) när han förmådde 8-åringen att ta på mannens kön.

Vi går en kilometer i den här mannens skor, och går med på den här helt absurda förklaringen. Bara för sakens skull.

Vi låtsas att det är helt rimligt att anta att han sov med ögonen öppna och att han i sömnen uppmanade barnet att ta på hans genitalier.

Jag vet inte hur det är med er, men om det skulle visa sig att jag begick sexuella övergrepp mot andra människor (och särskilt mot barn) i sömnen så skulle jag känna mig mycket oroad. Jag skulle böna och be om att bli inlåst och kemiskt kastrerad så att jag aldrig någonsin skulle kunna göra någon annan illa igen.

Men så resonerar ju inte mannen i fråga. Mannen i fråga tycker att det här är anledning att släppa honom fri och låta honom återgå till sitt vanliga liv. Rättens nämndemän håller med honom, trots att vi nu kan konstatera att han till och med är farlig för andra när han sover.

Lite som att han skulle få tillbaka körkortet efter att ha mejat ner någon i sömnen, typ.

Snubbar på hemmafester-feminismen

Igår läste jag den här debattartikeln i Metro som i korta ordalag handlar om att somliga feminister måste tagga ner för att inte skrämma bort män från feminismen. Jag blev, som ni säkert kände på er eftersom det är mitt modus operandi, väldigt väldigt trött och less.

Hela grejen med att gapande extremfeminister som undertecknad måste tagga ner och vara lite lättare att tycka om så att snubbar på hemmafester kan tänka sig att stå upp för våra rättigheter är så jävla skruvad. Det man implicit säger med en sån grej är att vägen till kvinnors frigörelse ska gå genom att kvinnor anpassar sig efter mäns tycke och smak. Och så kallar man mig och mina gapiga jävlar till fellow extremfeminister för kontraproduktiva, precis som att man inte själv precis lagt krokben för sig själv och kastat oss under bussen i processen.

Det är verkligen, verkligen inte mitt eller någon annan feminists fel att män inte vill göra feminism. Notera gärna hur jag pratar om ”att göra feminism” och inte att kalla sig feminist, för det är skitsamma vad någon kallar sig. Det handlar om vad man faktiskt gör (att kasta andra kvinnor under bussen till förmån för att nån snubbe på en hemmafest ska vilja kalla sig feminist är exempelvis en jävligt tveksam feministisk praktik).

Män som inte vill göra feminism vill inte göra feminism eftersom de inte har någonting att tjäna på att göra det, och inte tycker sig ha moraliska skyldigheter att göra avkall på de fördelar som de får av att vara män i ett patriarkat. 

Lägg inte energin på att övertala Snubben Snubbensson på Hemmafesternas Hemmafest som säger att han är för jämställdhet men inte vill kalla sig feminist. Lägg energin på de som förtrycks, för det är vi som behöver feminismen.

Om det här med manshat

Jaha, så var det här med manshat på tapeten igen. Lady Dahmer skriver om det här och här.

Och så här tänker jag:

Hat är beroende av att mottagare och sändare, och det är beroende av maktförhållandena mellan dessa. Det är inte samma sak att hata sin förtryckare som att hata den man förtrycker. Det är skillnad om jag som vit tjej säger att jag hatar män och om jag säger att jag hatar svarta. Det ena är adekvat utifrån att jag är tjej i ett patriarkat, och det andra är rasism utifrån att jag är vit i ett rasistiskt samhällssystem som premierar min vithet.

Jag kan för all del känna mig ledsen när svarta säger att de hatar vita, men mina känslor är oviktiga. Mina känslor kan inte stå i vägen för deras kamp, de kan inte behöva ta hänsyn till att jag blir sårad och om jag ska vara någon som helst antirasist så kan inte min antirasism vara villkorad av att personerna som kampen är till för ska sälja in den till mig på ett sätt som får mig att känna mig glad och mysig i magen. Jag måste ha en egen moralisk kompass och agera utifrån den – det är helt enkelt fel med rasism och därför måste jag vara med och bekämpa den, jävligt ofta genom att rannsaka mig själv och mitt beteende. Det är inte ett kul arbete, det kommer inte ge mig några jävla medaljer och ofta kommer jag att behöva se min egen vidriga rasistiska spegelbild i ögonen.

En feminism som bryr sig om mäns känslor, som tycker att det är viktigt att män attraheras till den och inte skräms bort är en tandlös kamp. Det är en verkningslös kamp, för män kan inte ge oss makten. Makt kan inte ges till någon annan. En makt som blir dig given kan tas ifrån dig när du inte längre är givaren till lags. En god allierad kan jämna ut spelplanen, kan göra sitt yttersta för att inte utgöra ett hinder för oss, men kan aldrig ge oss den faktiska makten. Den faktiska makten måste tas av egen kraft.

Icke-tjockas mantra

hanna

Ett mantra som icke-tjocka ofta faller in i när man lyfter diskriminering mot tjocka och fatshaming är att MAN MÅSTE KUNNA PRATA OM ÖVERVIKT OCH HÄLSA.

Men MÅSTE vi verkligen det? MÅSTE verkligen tjocka människors kroppar vara diskussionsunderlag hela jävla tiden, och detta för människor som inte besitter någon annan expertis inom området än att de själva har en kropp?

För i helvete människor, lyft blicken och ta ett steg tillbaka. Se hela bilden, och se hela människan. Se allt det friska hos en människa och inte bara de fysiska förutsättningar som skulle kunna leda till sjukdomar, och se människan i samhället – ett samhälle som gör oss alla sjuka på ett eller annat sätt.

Istället för att bekymra er på individnivå, bekymra er på samhällsnivå!

Varför tillåter vi produktion av skitmat, och varför går vi med på att våra offentliga utrymmen smutsas ner med budskap som ämnar att tala om för oss att vi är värdelösa om vi inte lever upp till det omöjliga idealet?
Varför arbetar vi ihjäl oss, och varför tillåter vi människor att slits sönder av systemet?
Varför finns det aldrig tid till rekreation, till samvaro med andra, till meningsfullt liv?

Varför skapar vi inte samhälleliga förutsättningar för människor att vara friska och sunda, istället för att skuldbelägga enskilda individer?

Prata om det istället. Prata om hur vi tar hand om varandra bättre, istället för att bry era huvuden om hur just ni ska informera tjocka människor om att det innebär hälsorisker att vara tjock. Gör någonting konstruktivt för fan.