Britta Svensson skulle aldrig se ett tv-program av Horace Engdahl. Hon är monumentalt ointresserad av personen ifråga, både som kulturpersonlighet och som författare. Så inleder hon sin krönika i Expressen, publicerad den 25 mars i år.

En författare som Britta Svensson emellertid tycker är tillräckligt intressant att ägna en hel krönika åt – både som kulturpersonlighet och författare – är Horace Engdahls före detta fru, den feministiska litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström.

Britta Svensson har läst Ebba Witt-Brattströms debutroman, ”Århundradets kärlekskrig”. Hon konstaterar att Ebba Witt-Brattström förvisso sagt att boken inte är självbiografisk även om hon har använt sig av sina egna erfarenheter i författandet, vilket får Britta Svensson att dra slutsatsen att den kvinnofridskränkande, misshandlande och våldsutövande mannen i boken är ingen annan än den ointressante Horace Engdahl i egen hög person.

Och det här, menar Britta Svensson, utgör det yttersta beviset för att Ebba Witt-Brattström inte har någonting att lära henne om feminism. Att Ebba Witt-Brattström, för all sin kunskap och sitt politiska engagemang som feminist, inte själv lyckats leva i den ultimata postpatriarkala kärleksrelationen med en man utan ”tillåtit” sig bli utnyttjad, misshandlad och utsatt för våld och kränkningar gör henne till en icke-trovärdig apostel för feminismen.

Detta fastställer Britta Svensson kort och koncist:

”Denna kvinna är ju inte någon feminist utan ett offer utan förmåga att stå upp för de enklaste av rättigheter”.

Att vara ett offer står med andra ord i den direkta motsatsen till att vara en feminist. Att inte lämna en man som man älskar och har barn med är att sakna förmåga att stå upp för de enklaste av rättigheter.

Begreppet ”offer” har genomgått en intressant utveckling. Från att ha varit en position i ett maktförhållande där någon har blivit utsatt för något av någon annan så har det någonstans på vägen kommit att bli synonymt med att spela martyr, att falskeligen utge sig för att vara ett offer.

Att vara ett offer är detsamma som inte längre vara en trovärdig person. Hela ens livsgärning kan upplösas och avfärdas som intet av att erkänna att man är – eller låta andra tro att man har erkänt sig vara – ett offer för någon annans missgärning. Plötsligt är man inte en feministisk litteraturvetare värd beundran utan bara en litteraturvetare värd det samma, bortsett från att ens insats alltid har haft feministiska förtecken. Ens tankar och idéer om hur samhället borde vara inordnat och ens analys av hur verkligheten och litteraturen förhåller sig till detta saknar värde eftersom man inte lyckats inordna sitt privatliv efter sina tankar och idéer.

Det finns ingenting att lära av ett offer. Det finns ingenting att lära av kvinnors berättelser om förtryck, ingen information att inhämta i hur svårt det är till och med för en högt ansedd och respekterad feminist och akademiker att lämna en man som behandlar henne illa.

Ingenting att utläsa mellan raderna om processen i att internalisera sin förövares verklighetsuppfattning om sig själv och om honom. Ingenting värt att höra om viljan till att få upprättelse från personen som skadar en, ingenting i om det hat man känner parallellt med kärleken för honom och det medlidande man känner för hans tillkortakommanden som människa.

Ingenting att lära sig om i berättelsen om den skuld man känner inför sin egen situation, och om den skam som det innebär att uppfattas som svag – som ett offer – i ett samhälle som håller styrka som dess högsta värde.

Britta Svensson skulle aldrig se ett TV-program med Horace Engdahl, eftersom hon uppfattar honom som ointressant både som kulturpersonlighet och författare. Det kan jag ha förståelse för, eftersom jag själv knappt kan hålla isär honom från andra svenska manliga kulturpersonligheter och författare.

Om Britta Svensson däremot är genuint intresserad av att ta reda på varför Ebba Witt-Brattström tog trettio år på sig att lämna Horace Engdahl så finns svaret i hans kollega Liv Strömquists seriealbum ”Prins Charles känsla”. Den är väl värd de timmar den tar att läsa och begrunda.

15 thoughts on “Britta Svenssons känsla

  1. Vill minnas att det var samma diskussion när de beauvoirs förhållande med sartre. Plötsligt var Beauvoir ”genomskådad” och hennes analys tillintetgjord. Hon var lika dum och förtryckt som alla andra.

  2. Så bra skrivet! Samma tankar snurrade i mitt huvud också när jag läste den där texten. Som om feminister är något slags supermänniskor som är helt fria från att påverkas av samhället och strukturerna omkring oss. (Eller ja, på ett sätt är ju vi feminister supermänniskor, men du hajar 😉 )

  3. Tack för den här texten. Jag lämnade ett våldsamt förhållande för snart ett år sedan och du sätter verkligen huvudet på spiken i stycket om varför en stannar kvar. Jag tänker visa de styckena för alla ifrågasätter att jag inte gick direkt.

  4. Så himla bra skrivet. Är också så jävla trött på att ordet offer verkar ha börjat användas som ett skällsord. Offer innebär inte längre att man har blivit utsatt för något, utan antingen att man har låtit det hända en för att man är en så svag och karaktärslös person eller att man är en gnällspik som inte bara kan skaka av sig sin upplevelse och gå vidare efter övergreppet (vad det än må vara). Offer = svag och patetisk, och vem vill vara det? Men utan offer finns inga förövare. Blir så trött på samtiden.
    Har precis köpt Prins Charles känsla och älskar den!

  5. Tack för en knivskarp analys! Gillar även din formuleringskonst: (Ja, jag är svensklärare… )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *