Den här påsken har jag inte moffat i mig något godis. Jag lider av extremt graviditetsillamående och mitt påskägg fyllt med Tutti Frutti-bitar står fortfarande orört i skafferiet så här på annandag påsk. Jag är väl inte jättestor på godis någon annan helg på året heller, vilket förmodligen chockerar en del av er. Jag är ju trots allt tjock. Men nej, sockerintaget har inte varit skyhögt.

Vad jag har noterat i helgen – eftersom jag ju lider av extremt graviditetsillamående och därför mestadels ligger i soffan och slösurfar eftersom samtliga bra serier på Netflix redan är plöjda – är att det har cirkulerat ett blogginlägg skrivet av  Claudia Galli.

Claudia undrar varför vi som ger våra barn snask och karameller i påskägget inte bara går ner till Plattan och fyller ägget med knark istället.

Det är frestande att svara att det är för att kokain är så satans dyrt och ungen ändå inte har vett att uppskatta så rara ärtor. Det är det.

Men det var inte dit jag ville komma, så vi lämnar det fastän det känns som att vända på klacken inne i godisaffären i Pippi Långstrump. Det är trots allt inte den frågan som stannar kvar hos mig efter att jag har läst Claudias text, utan denna:

”Hur kan man låta en ren oförstörd kropp få i sig den enorma mängden socker på ett, som det dessvärre brukar bli, okontrollerat sätt?”

Det är inte den uppskruvade tonen i inlägget och utsagan om det är en vanlig syn med ettåringar som okontrollerat sätter i sig en hel påse smågodis jag reagerar på. Det är ju uppenbart trams – det existerar bara i Claudias och hennes likars tankevärldar som en uppdiktad fiende att ta spjärn emot. Den stora sockerboven hos så små barn är väl snarare klämpåsar med fruktsmoothies, om man nu vill låta sig förfäras.

Det är ordvalet.

Kroppar som oförstörda och rena. Kroppar som verkar förstöras och smutsas ner av att befatta sig med socker.

Det är tanken om att det inte bara handlar om hälsa, utan om hygien.

Jag önskar att det vore ett nytt tankegods som jag inte ännu var bekant med, men så är det dessvärre inte. Som tjock känner jag tyvärr igen det alldeles för väl.

Jag antar att det här är ett symptom på vårt samhälles nya gudar. Det eviga livet kommer till den som sysslar med crossfit, har en positiv attityd och en kosthållning lika clean i sin design att den hade kommit i en Appleförpackning om den bara hade varit lite mer hi-tech. Vinner gör den som blir äldst på äldreboendet, vad vinsten består i är oklart men det kommer att utannonseras i ett senare skede. Det viktigaste är ändå att inte vara en förlorare.

Det är med andra ord helt logiskt att prata om barn vars gommar ännu inte bekantat sig med smaksensationen från en hallon-lakritsskalle som oförstörda och rena. Jag skulle kunna skämta om att nästa steg i antisockersektens program för sina barn är purity balls i samma stil som förekommer inom den amerikanska kristna högern där flickor skriver på kontrakt om att inte förlora oskulden till någon innan äktenskapet – men så läser jag om det ”tid och engagemang” som Claudia har tänkt lägga ner på att se till att hennes dotter förblir ren och oförstörd och då fastnar hallongrottan i halsen på mig.

Men det är inte ens barnen jag tänker på i det här, det är vad det här gör med synen på övriga kroppar, vi som redan är förtappade och för ointresserade av syndernas förlåtelse och katharsis medelst detoxdieter och periodisk fasta för att någonsin komma till bot och bättring?

Jag är redan alltför bekant med det äckel som andra känner inför min kropp, trots att jag inte varit tjock i mer än kanske tre-fyra år. Det är det första försöket till förolämpning som andra människor griper tag i när de vill göra mig illa, det är den egenskap hos mig som andra människor låtsas oroa sig över när de vill känna sig moraliskt överlägsna mig och det är det även jag en dålig dag känner så intensivt inför min kropp att jag önskar att min partner lämnade mig så att han inte också ska behöva skämmas över mig.

För att vissa kroppar ska anses vara rena och oförstörda måste andra kroppar anses vara smutsiga och förstörda. För att vissa kroppar ska upphöjas till helighet måste andra kroppar utgöra det syndiga och förfallna.

Någon måste vara Lucifer, det mindre mänskliga och önskvärda. Någon måste vara fienden att ta spjärn emot, frestaren som ska överlistas, cancersvulsten som ska avlägsnas. Det blir jag och min oheliga kropp.

7 thoughts on “Min oheliga kropp

  1. Jag sitter (ok, ligger i sängen, en är väl ingen superatlet heller) och får på riktigt rysningar i hela kroppen så bra skrivet!

  2. Fantastiskt skrivet. Kroppen är till för att användas. Vi finns till för njutning och glädje. Att vara så självgod och skamma andras kroppar måste skapa hälsoproblem. Det kan helt enkelt inte vara nyttigt. Borde det inte kunna leda till någon slags mentalt förfall där man bidrar till sin egen och sina barns förtida död? Jag tänker att det måste göra ont nånstans att se på andra på det ohälsosamma viset. När man tänker rätt och rent så lever man längst. När man inte håller på att hänge sig åt sådana ohederliga tankegångar så kan man somna varje kväll och tänka att man inte var en elak jävel. Clean thinking och shut uping borde i detta fall vara normen.

  3. Åh vad jag önskar att godis, kakor och chips inte fanns så man slapp ta ställning till det här!! Jag tycker verkligen sånt är renaste skit och inget som hör hemma i en kropp, men jag kan inte sluta äta det likt förbaskat. Hade vi inte haft söndersockrad mat hade jag sluppit bära runt på övervikten som tynger ner mig, gör mig långsam och trött. Och smutsig tydligen =(

  4. Så glad att jag hittade din blogg! (TAck Lady Dahmer!) Intelligent, analytisk och välformulerad är du!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *