Jag är gift och så – men du är en jävla skitstövel

Den här krönikan publicerades igår på Helsingsborgs Dagblad och hittade till Twitter idag.

Så här är det:

Det finns ingen anledning för män att ge okända kvinnor komplimanger. De få som eventuellt uppskattar det är en piss i Mississippi jämfört med de av oss som känner obehag eller till och med blir rädda av ett sånt beteende.

Det är skitsamma för mig att du har en fru. Hagamannen hade också en fru? Det säger absolut INGENTING om hur jag ska värdera din oönskade kontakt med mig. Det står inte ”jävla as” i pannan på män som är jävla as, och det står inte ”rimlig person som bara vill säga nåt snäll” i pannan på dig – jag har ingen som helst möjlighet att avgöra detta baserat på hur du ser ut eller upplysningen om att du har en partner där hemma.

Det enda jag vet av erfarenhet – min egen och andra kvinnors samlade – är att jag kan råka jävligt illa ut ifall jag responderar på fel sätt när du ger mig en komplimang.

Jag kan bli utsatt för verbalt våld inför hela tunnelbanevagnen, där alla får veta att jag är en jävla fitta för att jag inte ville prata med dig utan läsa min bok – eller än värre, bli utsatt för fysiskt våld när vi har klivit av.

Du kan få för dig att jag gillar dig. Att jag vill att du ska fortsätta. Att du ska ta reda på mitt namn, försöka kontakta mig via Facebook, hitta mitt telefonnummer på Eniro. Att du ska börja ringa mig mitt i natten och flåsa i mitt öra eller dyka upp utanför min dörr en dag då jag råkar vara ensam hemma.

Alla de här sakerna far genom mitt huvud när okända män närmar sig mig på offentliga platser. Alla dessa överväganden måste jag göra.

Nu vet du. Är det fortfarande värt det?

Är min känsla av säkerhet, min rätt till integritet och till det offentliga utrymmet fortfarande underordnat ditt egoistiska behov av att få uttrycka din estetiska tillfredställelse över min frisyr?

I så fall spelar jag inte bara ut gubbsjukekortet, utan även jävla griskortet. Jag är gift och så, men du är en jävla skitstövel.

Flickvänsmaterialet Zine

Den är klar! Zinet är klart!

11313415_963032720395025_755823512_n

20 sidor nyproducerat manshat i fyrfärgstryck på 130 grams silkpapper med artiklar som ”Fyra lyckat heterosexuella par berättar: Så håller vi kärleken vid liv” och ”Tappa det totalt & tappa 82,9 kg”, snart redo att skickas hem till dig!

11429824_1031893683489128_233518473_n

Jag fick första tryckningen om 50 ex i lördags och de sålde slut via Instagram på ett par dagar, så nu beställer jag en ny laddning! Pris per ex kommer att landa på 85 kronor inklusive frakt inom Sverige.

Mejla mig och paxa ditt exemplar på flickvansmaterialet@gmail.com så återkommer jag med mer info när nästa tryckning kommer!

Att älska sin kropp eller att älska sig själv

Som Lady Dahmer varit inne på (nu senast på Instagram) så är det någonting som skaver med det här att älska sin kropp.

För mig är det återigen detta med distansen till kroppen, att dela upp sig i själ och kropp. Vi pratar inte om att älska oss själva – att ha positiva och ömma känslor inför sitt jag – vi pratar om att älska kroppen. Det finns en inbyggd distans i det, kroppen är inte en del av jaget som subjekt utan ett objekt. Att älska sin kropp är att förtingliga sig själv och skiljer sig på så sätt inte särskilt mycket från att hata och skada sin kropp – det är fortfarande en uppdelning i kropp och själ som inbjuder till att betrakta sig själv som en uppsättning delar och inte en hel människa.

Att älska sin kropp är att älska ett ting – den kommer inte att besvara din kärlek. Den kommer inte säga ”åh själen, jag älskar dig tillbaka”. Att älska sig själv däremot är att bygga och upprätthålla en relation med sig själv, att ta hänsyn till sina känslor och acceptera sig själv som den man är.

Att älska sin kropp – utseende eller funktion eller båda – är svårt att upprätthålla eftersom det är i ständig förändring. Att älska sig själv är för livet om du sköter din relation med dig själv rätt.

Därmed inte sagt att det är lätt, särskilt inte i det här samhället. Men det är dit jag strävar, det är dit jag vill.

Min resa räknas inte

Någon tyckte att det var otrevligt och på gränsen till mobbning med de raljanta och syrliga inlägg som kom på Instagram i farvattnet av att Underbara Clara postade en bild på ett diagram över hennes viktnedgång och diskussionen som sedan blossade upp i hennes kommentarsfält.

Jag var i allra högsta grad delaktig i det raljerande och postade bland annat en graf på min sömnkvalité och på hur många hallongrottor jag ämnade att äta under dagen, och visst kan jag förstå att det kändes taskigt – Clara är ju inte ensamt ansvarig för all världens vikthets – men helt ärligt var jag ute efter att förlöjliga fenomenet att mäta hälsa i vikt och inte Clara som person.

Det handlar ju inte egentligen om någon jävla viktnedgångsgraf på nåt Instagramkonto, det är bara ett av hydrans alla huvuden (och som bekant när man hugger mot det så attackerar en hel hjord med nya fettskammande huvuden upp). Jag blir helt enkelt raljant och sarkastisk när jag blir upprörd, och jag blir – som de flesta av oss – mest upprörd när jag blir sårad.

Och jag blir sårad – om och om igen – av hela diskussionen kring vikt och hälsa. Varje gång någon sätter likhetstecken mellan att vara smal och hälsosam så är det att sticka en kniv i mig.

Det gör ont. Jag blir förbannad. Jag slår tillbaka.

Det har funnits en tid då jag inte slog tillbaka, då jag aldrig slogs för mig själv utan bara på mig själv.

Jag har varit ett litet barn som sysslat med självsvält och självskador. 

Jag har varit ett litet barn som låst in mig på skoltoaletten, stirrat stint på mig själv i spegeln och viskat om och om igen att jag är ful, att jag är äcklig, att jag är värdelös. Att ingen kan älska mig, ingen alls. Ingen någonsin. Ett eko av vad andra barn talade om för mig och vad vuxna bekräftade genom att aldrig ingripa.

Jag har varit ett litet barn som suttit knäpptyst inne på samma skoltoalett och nypt mig själv det hårdaste jag kunde i överarmarna och insidan av låren, tills det blev blåmärken och naglarna rispat hål på huden.

Jag har varit ett litet barn som läst ett reportage i en tjejtidning om en tjej som återhämtat sig från sina ätstörningar och därigenom fått idén att sluta äta eller åtminstone kräkas upp maten efteråt om jag inte kunde låta bli. Ett sätt att ta kontroll över mitt liv – den lilla kontroll jag nu kunde ta – och över min ångest. Om jag inte kunde vara någonting annat av värde så kunde jag åtminstone vara smal. Jag kunde åtminstone försöka sluta finnas.

Jag har varit ett litet barn som gjort upp planer för att dö. Som skrivit avskedsbrev, och bett omvärlden om ursäkt. Förlåt förlåt förlåt för att jag är så här, för att jag inte passar in, för att jag inte går att älska.

Jag har varit ett litet barn som haft sån värk i hela mitt väsen att jag inte längre ville finnas till, att jag inte längre ville vakna på morgonen.

Jag längtade efter döden på ett barns vis. Jag förstod inte det oåterkalleliga utan tänkte att jag ändå på nåt sätt skulle finnas kvar. Mitt jag var skilt från min kropp, jag gjorde inte mig själv illa utan bara fordonet jag befann mig i. Jag kände mig aldrig som min kropp, jag kände mig som någonting ovanför som var fastfjättrad vid en människokroppsklump som jag på något sätt måste avskilja mig från, tillintetgöra. Först då skulle det sluta värka.

Att det skulle innebära att jag inte heller existerade föreföll mig inte. Det var det totala objektifierandet av min egen kropp. Jag var en sak, ett dött ting, till och med för mig själv.

Som vuxen har jag fått höra att det här är en vanlig fantasi hos barn som självskadar, och att de i större utsträckning uppfattar sig själva på detta sätt – som tudelade, som inte en och samma som sin kropp.

Och jag tänker att det fan inte är konstigt – för vad blir vi itutade? Själen som tuktar, kroppen som tuktas. Kroppen som måste genomgå alla möjliga renande och förfinande ritualer – hyllandet av den smala, nästan obefintliga kroppen. Det nya liv som väntar oss då, när vi gjort oss av med åbäket till köttfordon vi färdas i. Den skenbara kontroll över livet vi tillskansar oss när vi inte kan kontrollera annat.

En högre existens.

Ni säger att det är tuktandet av kroppen, den minutiösa kontrollen, det ständiga vägandet och mätandet, som är det hälsosamma och sunda och eftersträvansvärda. Att det är ett BMI inom en viss ram som ska användas för att beskriva hälsa, att mitt BMI innebär att jag är en ohälsosam svulst på samhällskroppen som borde avlägsnas eller åtminstone strikt hämmas i min eventuella tillväxt.

Ni säger det kanske inte uttalat, kanske inte medvetet, ni använder inte de orden – men jag hör er. Jag hör vad ni säger, jag hör vad ni vattnar och gödslar för mylla. Den där fler tvingas gå igenom samma jävla skärseld som jag har gjort.

Ni säger att jag överdriver, att ni inte pratar om mig men att jag säkert skulle sluta vara så missunnsam och hemsk om jag ”gjorde någonting åt” det som tydligen är ett problem. Min vikt, underförstått.

Det gör ont. Jag blir förbannad. Jag slår tillbaka.

Jag var inte hälsosam när jag var smal, jag var sjuk. Jag var en elvaåring med självmordstankar. Jag var en sextonåring som vägde 37 kilo. Jag var en tjugoettåring som hanterade stress och ångest genom att hetsäta godis för att sedan gå hem och kräkas upp allt igen, genom att gå långa, långa promenader för att kompensera för det jag hade ätit under dagen.

Jag kan inte hantera viktnedgång och träning och dieter på ett hälsosamt sätt. Jag blir fixerad, mitt liv börjar kretsa kring det. Jag börjar räkna kalorier, hoppa över måltider, kräkas, hata. Stirra stint in i spegeln och viska om och om igen att jag är ful, att jag är äcklig, att jag är värdelös. Att ingen kan älska mig, ingen alls. Ingen någonsin. Ekot av vad resten av världen talar om för mig.

Nu är jag tjock, och mår bättre än vad jag någonsin gjort – men min resa räknas inte, den blir inte lättbegripliga diagram eller slagfärdiga hashtags. Den går inte att instagramma, den går inte att väga på badrumsvåg, den låter sig inte mätas i centimeter. Den blir långa otroligt smärtsamma och upprivande utläggningar som den här när jag ska förklara, där jag blottlägger strupen och inväntar huggen – och jag orkar inte det.

Jag blir raljant och sarkastisk. Jag ritar fåniga diagram över hur många hallongrottor jag ska äta, inte för att göra ner någon enskild utan för att hantera det här jävla hälso- och vikthetsandet utan självhat.

För att inte ställa mig framför spegeln och viska ekot av vad resten av världen talar om för mig.

Hon förnekade sig aldrig

11256820_576776769128831_692670049_n

Som vuxen kan jag känna att min instinktiva motvilja mot matematik och siffror som barn var jävligt sund. För vad räknar vi oftast när vi har lämnat skolan och hur många äpplen Pelle har om han har tre och får två äpplen av Lisa? Sure, en del av oss jobbar med sånt som innefattar matematik och det är väl bra – okej livsnödvändigt emellanåt – men rätt många av oss räknar fan bara skit som vuxna. Antal kilon vi väger, antal centimetrar i midjemått, antal kalorier i en bananjävel. Sånt jävla slöseri med liv.

Mig veterligen har jag bara ett liv. När det är slut och jag ligger i jorden så ska det stå på min gravsten: ”Hon förnekade sig aldrig”.

Rapport från en före detta sticka

På internet bubblar det emellanåt upp diskussioner om så kallad thinshaming. Smala människor menar att de förtrycks precis lika mycket – om inte mer – än vad tjocka människor gör på grund av sin kroppsform och vikt. Samma genomgående struktur som gör att tjocka människor får sämre vård, sämre bemötande, har svårare att få jobb, ständigt är the comic relief i filmer, inte kan handla kläder ur det vanliga sortimentet på klädaffäre, anses vara sämre föräldrar, ses som karaktärslösa, dumma, lata och ovärdiga människor – samma struktur existerar och drabbar tydligen även smala människor.

Jag råkar ha erfarenhet av båda sidor av skalan. Jag har haft ätstörningar och haft ett BMI på långt under 18 men är nu tjock. Lyssna på mig nu – thinshaming FINNS INTE.

Ja, folk fällde kommentarer om min kropp och sa saker som att killar gillar nåt att ta i och att jag borde äta en burgare, men jag betraktades inte som dum, lat, äcklig, en samhällsbelastning (trots att jag kostade betydligt mycket mer i vård då än vad jag gör nu som tjock) och en vandrande ohälsobomb som när som helst kunde brisera (vilket jag rent krasst var, eftersom verkligen misshandlade och misskötte min kropp på ett sätt som jag inte är i närheten av att göra idag, övervikt och överätning till trots). 

Ja, jag fick höra att min kropp inte var knullbar – men min oknullbarhet kopplades inte samman med min karaktär. Det var bara den gamla vanliga bodyshamingen med syfte att få kvinnor att känna sig osäkra och obekväma i sina kroppar och därmed i sig själva för att få dem att tro att de behöver bekräftelse från män. Vad skulle annars hända med patriarkatet, om kvinnor vägrade acceptera att människovärde är något som män har rätt att ge och ta ifrån oss utifrån deras personliga preferenser?

Fatshaming är annorlunda, det drabbar inte bara kvinnor och det är inte bara ens knullbarhet som diskuteras utan hela ens karaktär eller snarare brist på karaktär.

Varför säger annars smala eller normalviktiga människor att de känner sig tjocka?

Varför är det synonymt med att känna sig äcklig, ful, ohälsosam och allmänt som en ovärdig människa?

Varför är det annars ett skällsord som är så fult att andra människor helst inte vill kännas vid att jag är tjock, att de använder vilka absurda och verklighetsfrånvända beskrivningar som helst för att slippa behöva ta det förhatliga ordet i sin mun när de ska beskriva mitt utseende – eller tvärtom, det första människor greppar efter när de vill göra mig förolämpa och såra mig?

Kvinnor är dubbelt förtryckta här, med både bodyshaming som alla kvinnor utsätts för i egenskap av kvinnor OCH med fatshaming som tjocka kvinnor utsätts för i egenskap av tjocka. Att vara smal – med eller utan ätstörningar – är inte en walk in the park heller, för det är jävligt tröttsamt med kommentarer om att folk vill trycka en näve chips i käften på en eller hur en inte ser ut som en riktig kvinna, men det är inte på samma skala och det är inte en egen förtryckande struktur. 

Så, nu vet ni. Nu kan vi lämna den här diskussionen därhän och aldrig mer deraila en diskussion om tjocka människors livsvillkor igen. Tack på förhand.